Robert B. Parker

Så har också Robert B. Parker gått ur tiden – efter massor av böcker. Han skrev tio sidor om dagen, skrev aldrig om och läste inte ens manus sedan utan överlät det på hustrun. Mängder av Spenser-deckare blev det, Spenser with an s. Jag har nog läst de flesta. Ibland blev de förvillande lika varandra, men det var nu inte intrigen jag fäste mig vid utan humorn och det hårdkokta.

Serien med Jesse Stone blev skapliga filmer med Tom Selleck i huvudrollen och häromåret gjorde Ed Harris en bra western efter Parkers Appaloosa (med sig själv och Viggo Mortensen i rollerna).

Det var faktiskt Robert B. Parker jag inspirerades av när jag skrev mina ungdomsdeckare, Skuggaren, Rånaren och Ristaren, med Robert Parkman (jo, just det!) i huvudrollen.

Spenser har ju sin Hawk när the going gets rough; min hårding hos Robert Parkman heter Bark. Och Dennis Lehane (en annan Bostonförfattare) har sin Bubba. Lehane har ju faktiskt tillstått att han tagit intryck av Parker – även om han har två privatdeckare, Kenzie och Genero, och även om han för närvarande lämnat privatdeckargenren.

Jag hoppas att det finns några opublicerade manus av Parker – för han har berett mig goda lässtunder och trivsam förströelse.